jag är inte så arbetslös som jag vill tro och tycka att jag är. det låter bättre att säga att man fått sparken än att man har jobb men inte vill jobba? jag har inte fått sparken, men min linje fick det. vilket betyder att folk bakom mig isåfall får sparken, och jag får flyttas runt till linjer som inte känns bra. som jag inte vill ha. inte vill köra på.

 

jag tänker, tänker och övertänker med mig själv. mest hela tiden. ta ett jobb som jag inte vill ha och som gör att jag inte mår bra. eller vara arbetslös som jag såklart inte heller vill vara och som gör att jag inte mår bra. det låter ju klokast att må skit med pengar då ändå? jag mår ju alltså dåligt oavsett beslut. men med första altetnativet fortsätter pengar att rulla in?

 

men nånting i mig säger att det inte är rätt. nånting annat i mig hoppas också ändå att något på någotvis ska ändras eller lösa sig. jag vet inte. jag står ganska mycket still. jag vill bara avsäga mig allt. vara deprimerad i lugn och ro. och försöka sen. men för att få andas och kunna försöka sen. så måste jag ta det sämre alternativet, må skit och va arbetlös. jag kan inte samla kraft först, för att sen orka lära mig att inte må skit på jobbet som finns, för det alterntivet finns inte. vill egentligen inte avsäga mig jobbet, men vill ha tid.

 

hur mycket jag än tänker och tänker, för och nackdelar, så både låter det dummast, och känns dummast, att säga ifrån sig jobbet. jag har ju varit här över två år, jag kan det, jag trivs när det går bra, jag ska bara komma över den där kanten, sen går det, och med lite tur och lite tid blir det bra igen. MEN, det känns så fel. det skriker i mig att jag inte borde göra det ändå. jag vill inte. orkar jag? ska jag verkligen? nej, kroppen säger nej. NEJ.