hallå livet. hur lever det? jorå, okej. 

jag är dag till dag i lite panik, ångest, glad, obrydd. 

 

vissa dagar vaknar jag och känner att jag vill ju det här, klart jag kan stå ut oavsett hur det går. jag fixar det oavsett mer eller mindre problem. det blir bra sen, tillslut. och så himla glad över att anna ändå kör med mig hela december, då hinner det ju nästan garanterat börja kännas bra. 

 

andra dagar vaknar jag och tänker att det knappt finns minsta chans att jag kommer fixa det. vet inte ens hur jag ska klara sista tiden på min egen linje, för bara det känns jobbigt nu. att jag sa "ja" till att köra i december med anna känns bara drygt, varför gjorde jag det? vill vara klar med det här nu. slippa skiten. 

 

med "det här" menar jag såklart att fortsätta köra. köra det där jag inte egentligen vill, inte vet om jag orkar och klarar av. efter några veckors bråkande med mig själv och psyket sa jag upp mig förra veckan. även om det känns som det dummaste så kändes det rätt. 

 

min chef därimot, accepterade inte uppsägningen. han är bra han. det måste jag också vara, om han ändå vill ha kvar mig? fast jag tramsar om allt jämt och ofta. så vart står vi nu? ja, jag har inte sagt upp mig. jag ska köra december ut med anna, och därifrån ta det som det kommer. hur det känns. jobba mig framåt och vidare. det känns okej. jag hoppas det kommer kännas bra och bättre. återigen, vissa dagar känns det toppen. andra dagar känns det skit. det blir vad det blir.