för ganska precis ett årsen. plusminus någon dag. förlorade jag inte jobbet. men jag förlorade anna, vi förlorade våran linje, våran bil, min och annas egna. 

 

jag älskade det. jag älskade oss. att vi hade en egen bil. att vi fick den möjligheten. jag älskade linjen. fast tänker man efter va den egentligen inte så bra? det var dåliga tider, det var skåpbyten, dollybyten, paketkastning, otrevliga människor och en hel del dåliga dagar. ändå älskade jag den? jag tror den var så himla bra, just för att jag hade anna. för att det var hon och jag.

 

för ett årsen skulle dom ställa undan våran linje för 1-2månader (som sen visade sig aldrig komma tillbaka). då ramlade man ner ett steg. det var ju hon och jag. hon och jag och den lila scanian. skitjobb att sabba det. 

 

jag fick hoppa på en annan linje. en linje som inte var ett dugg bra. jag skulle brottas med vintern själv. jag skulle backa på 3 nya krångliga ställen. jag skulle lära mig nya människor. och jag skulle vara utan anna. jag hade världens finaste marcus vid min sida några dagar i början, sen klarade jag mig själv. det gick okej. jag kämpade en del. hade en del ångest. klarade vissa dagar bra. 

 

jag tappade anna, vilket var skit. 

det var vinter och halka, vilket är skit.

linjen var då nästan bara skit. 

en dag i taget. jag var ofta dålig. och mådde skit. 

 

 

när dom sen gjorde om min nya linje, så vart den absolut bästa. absolut bästa linjen av våra, absolut bästa för mig. jag älskar den. jag älskar tiderna med den, jobbet med den, jag älskar alla delar av den. förutom att jag är själv. att jag är utan anna. jag till och med trivs med nästan alla människor runt omkring mig på den.

 

det är sällan jag måste slåss mot ångest. paniken är endast där om det är något nytt eller något som ska krångla. men det kommer man ju inte ifrån? klart jag har dåliga dagar ibland. men jag trivs. jag älskar mitt jobb. jag är så himla nöjd. det funkar bra. jag mår bra. jag har växt, jag har tagit mig några steg uppåt.

 

det har nu gått ett år utan anna. och på måndag, kommer anna till mig. anna kommer tillbaka till mig. vi ska köra tillsammans igen. vi har en linje tillsammans igen, en bil tillsammans igen. hon och jag. våran linje, våran bil. JAG HAR ALLT. allt av det bästa.

 

jag har bästa linjen, den som är som gjord för mig. jag har anna. jag har det absolut bästa. det är guld. hon är äntligen tillbaka hos mig. efter ett år av väntan och längtan, så är det hon och jag. och inte på våran gamla linje, den hade också varit okej. utan på min nu bästa! jag är så glad, sådär överlycklig. ett års väntan. äntligen!

 

 

den lilla detaljen? att ha det bästa från två världar vore ju dumt. på måndag börjar vi köra tillsammans igen. i går vart vi uppsagda. från första februari är vi arbetslösa. denna gången förlorade jag inte bara bilen, linjen, anna. denna gång förlorade vi jobbet.

 

jag är förvånadsvärt lugn. det är klart jag är ledsen, det här suger. men mer är det inte? jag vet inte om det är för att jag inte orkar bry mig än, att det kommer ikapp mig sen? mest hoppas jag bara att allt ska lösa sig. hur det nu ska kunna ske.