jag är så jävla dryg, jag vet. men jag orkar inte. inte alls egentligen, inte ens lite. är deprimerad, emo. inte för skolan är slut. för det är jag glad över, det känns så skönt och så bra. vi klarade det. men jag vill inte ta tag i livet, allt med det är bara så satans jobbigt. panik, panik och åter panik. vill gräva ner mig och inte ens fundera på att rycka upp mig. vill ligga i sängen och bara sova å inte göra nå alls, inte på flera veckor. minst. 

 

och dom jävla drömmarna jagar mig. både där jag fastnat, där det är verkligt och helt åt helvete. oavsett vad, så sliter det sönder. låt mig bara va. har ingen lust att prata med nån, träffa nån, behöva vara trevlig, försöka vara trevlig. jag orkar inte, vill knappt. och redan imorgon måste jag sätta fart. iallafall lite. det känns bara jobbigt, och fel. varför är jag en som är såhär?