du kommer aldrig att ge mig några svar, du kommer aldrig förklara för mig varför det blev så här, du kommer aldrig berätta för mig vad du tycker, och känner. inte för att jag tidigare trott att det skulle hända, men hoppet har vell helt enkelt aldrig dött helt, även om du tyvärr redan för många år sen gjorde det.

 

när jag var liten kunde jag ibland fundera på om jag var adopterad, för annars skulle man vell faktiskt ha både en mamma och en pappa? jag har också varje jävla år, på födelsedag och julafton.. hoppats på något från dig. från början att du skulle komma förbi, sen på paket, tillslut kanske bara ett kort. jag fick ingenting, någonsin.

 

jag har varit så jävla arg, så in i helvete jävla arg, på dig. VARFÖR HAR DU GJORT SÅ HÄR MOT MIG? hur har du kunnat gjort så här mot mig? varför brydde du dig inte om mig? jag har ju sett dig brytt dig om pojken? och dom två, är dom två? hur är du mot dom? hur hanterar dom dig? jag vill inte veta, men frågorna finns där.

 

det blir första året nu som jag inte kommer att kolla efter dig, och i smyg hoppas att jag ser dig. du har inte varit på marknaden senaste åren, och nu är du verkligen inte där. jag kommer ihåg första gången jag såg dig där. jag och johanna, markoolio älskare som vi var. stog å glodde på skivor. när vi gått därifrån berättar mamma att det var du. shit. det var du. jag ställde mig mittimot, i spöregn, och grät. hur länge? ingen aning, det är flera år sen.

 

måste varit då jag fick för mig att skriva det satans brevet? så pinsamt. som om att du var en brevkompis som faktiskt vela ha kontakt med mig. jävlar va jag väntade på svar, det ska du veta. 

 

kort därefter, så följde jag med peter för att lämna in skivor där på "eran affär". för att få träffa dig. och jodå, mycket riktigt, du var där. och tro mig, orden ekar i mig än idag. 
peter till "farmor & farfar" - vet ni om att det här är erat barnbarn?
svar - vet han ens det själv?

- följ med här. sa han sen, han halv puttade sig framför sig. där ute satt du. en kram fick jag. du sa att du tyckte du kände igen mig, från kortet jag hade skickat med brevet som du berättade att du hade fått. du berättade att du tänkt svara, att du skulle svara. FYFAN I HELVETE, vad jag väntade på det där jävla svaret. svaret som du lovade mig. ditt jävla as, du förstår inte. men det måste ha varit vårat första och enda "riktiga" möte?

 

förutom det, har jag sett dig någongång sitta där utanför skiv affären. jag har sett dig på sandviken crusingen kanske två gånger? varav en gång du va där, med han, din son. inte med mig. en annan gång va jag rätt stor, lite påverkad. ibland önskar jag att jag hade varit riktigt full, så jag hade gått fram och fått någonting sagt. men i hela mitt liv har jag alltså döljt dig. det va vell så du vela ha det antar jag, döljd. icke synlig, icke tillgänglig i mitt liv. 

 

sen begravde jag dig. du togs upp igen, när mamma sa för något år sedan, att du var sjuk. att du velade träffa mig? jag funderar fortfarande på om det faktiskt var så. eller om hon bara sa så för att få reda på om jag velade träffa dig? eftersom, du frågade mig aldrig, och hon frågade aldrig igen.

 

jag hoppades nog på att du skulle kämpa för mig då, att du skulle tjata och verkligen försöka. tills jag velade träffa dig. dum i huvudet som jag var.

 

jag la till dig på facebook. jag tänkte, att dom jag gör det.. så skriver du säkert till mig? du gjorde inte det. jag kollade igenom hela din facebook. kollade den lite då och då. men sen tog jag bort dig. varför vela du inte bry dig? jag hoppades på att du skulle lägga till mig igen. men icke.  därefter, så begravde jag dig igen. 

 

en kväll jag bara satt hemma. så skriver vejjan till mig. du var där, hemma hos henne. jag tänkte va? har du mage att gå hem till min moster? jag skiter fullständigt i om ni har samma jävla bekanta på något vis. hur kan du visa dig där, men aldrig för mig? hon "förmedlade" en del ord från dig,

 

saker som hade betytt så mycket om dom hade kommit från dig, till mig. du "sa" att du hade sett mina bilder på fb, jag var vacker. jag vela spy på dig. jag har kvar konversationen, jag kollar på den. när jag är arg eller ledsen, och tänker på dig. 

 

när jag fyllde 18år. då tog jag fram dig i mitt liv igen. jag vet inte varför, jag var arg på mig själv länge för att jag gjorde det. jag började tänka på dig oftare, var ledsen oftare, och vart så otroligt arg, på mig själv, varje gång. 

 

jag skrev alltså till dig. ett simpelt och ironiskt meddelande. jag vet inte vad jag var ute efter, vad som helst antar jag? en reaktion. kände mig faktiskt rätt kaxig och nöjd när jag avslutade med mitt fina " mvh din dotter :)". du svarade aldrig, varje dag några veckor gick jag in på meddelandet för å kolla om du läst det. det står fortfarande oläst. vet inte om du faktiskt missat det eller bara skitit i å läsa det. 

 

iallafall, eftersom jag inte fick nå svar. så la jag till dig som vän, igen. för att se när du loggade in på facebook nästa gång. men efter du accepterat, så läste du det inte heller. jag kunde se att du la ut länkar för 2min sedan, men endå var du aldrig inne i chatten. vet inte, kanske funkar den ej för dig? 

 

 

fortsatte att kolla din facebook lite då och då. fortsatte att vara ledsen och arg över dig lite då och då. men inget märkvärdigt. efter ett tag var du så gott som borta igen. av en slump, kikade jag in samma kväll som folk börjat skicka massa hjärtan till dig, bad dig kämpa. jag kunde inte sova den natten. "tankspridd" va mina ord här på bloggen. 

 

jag var grinig dagen efter, grinig på alla. för jag vela inte erkänna att jag var emo. att jag var emo över dig. jag hade ju bestämt mig att sluta vara ledsen över dig, för flera år sedan. sen åkte jag och jobba, behövde inte tänka mer. efter jobbet dagen efter träffar jag mamma. "jag fick meddelande av din faster, hon berättade att din pappa har dött inatt". då var det bekräftat, du var borta. - jag vet. svarade jag. drog mig därifrån. grinade i bilen igenom stan hem. satt kvar i bilen över en timme, innan jag gick upp, hem.

 

 

varför bad du mig inte komma till sjukhuset,

när du ligger där och mår såpass att du ska dö.

tänk om jag faktiskt hade velat träffa dig? en, och en sista gång. 

 

fått se dig, fått prata med dig, fått höra en förklaring?

nej det kanske är lite mycket att be om,

men tänk om jag hade velat sagt ett par sista ord?

 

skulle jag ha velat komma? antagligen inte.

men jag hade velat fundera över om jag vela komma. 

och sen ångra mig, och tänkt på vad som hade kunnat hända.

 

jag vet att jag antagligen klarat mig mycke bättre utan dig,

men många gånger har jag faktiskt behövt en pappa. 

verkligen velat ha en. snälla, varför kunde du inte bry dig? bara lite?

 

 

jag har velat vända dig ryggen, velat att du ska känna dig värdelös.

lika jäva värdelös, bortglömd och liten. som jag känt mig.

jag får fortsätta undra vem du är, och hur du är.

det här la jag ut 3 mars 2011 -

R.A

 

 

du förstår inte hur länge du förstört mig. men fakiskt. så önskar jag, att jag hade haft ett sista "möte" med dig, innan du var tvungen att gå bort. vi hade inte behövt träffas, inte behövt prata, bara ses. jag skulle vilja gå förbi dig, på avstånd se dig, betrakta dig. vaara skit arg på dig, och sen bli ledsen över dig. bara någonting, innan du lämnade mig ännu mer än du redan gjort.