jag vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv åh verkligen tänkt rycka upp mig nu, att bara ha skit kul, att verkligen jobba i skolan, att va glad åh göra allt & inget. åh jag ska göra det, åh sen ba.. sgoirndnfssf. så skiter de sig endå. det är som om jag är redo psysiskt, men inte fykiskt... vet inte, orkar inte helt enkelt.

men det är bättre nu, jag är bättre nu. jag har fått tillbaka över hyperstunder, är glad när jag är ute, och mår inget speciellt. fast det är också jobbigt, om det finns BRA & DÅLIGT, så är jag "&" och jag vet inte vad jag ska tycka om det, jag vet inte vad jag vill, vad jag känner, eller bara aaa... det är värdelöst.

jag vill inte att någon ska försöka förstå, och jag kan inte få någon att förstå.
men låt mig va, när jag ber om det. det behövs

varför är det såhär? " fan jag vill bara skrika, skrika allt jag har. inte ut med något speciellt, utan bara bli av med allt. jag skriker tills luften tar slut, hur ska jag hinna andas? det hinner jag inte, det är det som är grejen. " hjälp mig från det här, från vadå? inte en aning, bara bort.